“How lucky I am to have something that makes saying goodbye so hard.” - A.A. Milne
Bland det svåraste jag vet är att säga hejdå. Även ifall jag vet att vi snart kommer ses igen, så känns det tungt. Det är nog det för alla. Men idag, ska jag inte säga hejdå. För idag, ska jag säga: HEJ! :)
Jag heter Wiwi. Jag är en snart sexton årig tjej som bor i Småland. Så länge jag kan minnas så har jag alltid haft mina tankar. Tankar som ger mig panik. Tankar som får mig att släppa allt jag har för händerna och hitta närmaste sättet att få vara nära någon. Vare sig det är ett sms eller ifall det är en kram. Jag söker det närmaste sättet. När jag var mindre, så sa jag alltid när det hände att jag fick de där tankarna. Jag har sprungit omkring och nästan skrikit ut min ångest. Nej, jag har aldrig sökt hjälp eller fått det diagoniserat. Jag har själv, eller snarare min bror, har diagoniserat min ångest. Jag har dödsångest.
Min ångest är inte något jag har berättat för alla jag möter. Inte heller för alla mina vänner. Mina närmaste vet det, men inte de övriga. Hur skulle de reagera ifall de fick veta att jag hade det? Jag har tills nu endast berättat det för de som verkligen behövt veta det.
Under ett läger 2013, insåg jag att jag tidigare borde ha berättat om min ångest för mina ledare. En av dagarnas tema var döden. I början började jag långsamt känna något komma. Men sen när diskuttionerna började, brast det. Jag började gråta och gick in i tältet. När en av ledarna kom in för att se hur det var med mig, berättade jag. Händelserna efter minns jag inte helt. En av ledarna pratade med mig tills jag lugnat mig. Det fick mig att fundera ifall jag borde söka hjälp för min ångest. Jag har ännu inte gjort det.
I vår börjar jag på en ny skola. I en helt ny klass. Och jag tror det är dags för mig att stå direkt för min ångest. Våga tala ut för att andra ska förstå. Inte för att jag ska behandlas annorlunda, utan för att de ska veta om det. För jag vill inte förvåna eller skrämma någon med att jag får ett panikanfall.
Jag startar den här bloggen idag, för att ha någonstans att skriva ut allt när min ångest kommer. Att kunna skriva det. Ni behöver inte läsa eller bry er.
Här på bloggen, kommer jag att skriva olika taktiker jag använder för att minska min ångest när jag får den. Här på bloggen kommer jag berätta för er hur mitt liv är och ibland hur min ångest präglar min vardag. Här på bloggen, kommer jag att skriva om mycket. Men inte allt.
Lämna gärna en kommentar.
Är det något jag glömt berätta? Just det, jag har även cellfobi.
"After all this time?" "Always"
Wiwi
Kommentera