“Oh, Bear!” said Christopher Robin. “How I do love you!” “So do I,” said Pooh.”
― A.A. Milne, Winnie the Pooh
Ni kanske har lagt märke till att mina rubriker inte alltid har med ämnet att göra. Eller hittils kanske det har haft det, men i framtiden kommer det inte alltid vara så. Jag vill inte skriva ett inlägg där jag måste tänka på vad rubriken säger och få in något med det. Jag älskar citat. Gärna de som är från Nalle Puh. Han var en sann poet eller snarare, han har sagt många smarta saker. Och jag kan inte ro för at jag älskar de citaten.
Så för att ni ska få veta det, så vill jag säga att oftast kommer mina inlägg ha ett fint citat i stället.
Rubriker om vad jag gjort idag skulle tråka ut er alldeles för mycket.
När jag nyligen hade fått ett namn på min ångest började jag googla för att se ifall någon hade tips med att bli av med den. Men det enda jag fann var olika trådar om vad det var andra var rädd för när det gällde döden. Jag skulle rekomendera alla, oavsett ifall du fått ångest eller är gravid att inte söka på saker på internet om det. Internet är fylld av de värsta händelserna och tankarna. Det kan göra dig mer orolig än hjälpt. Så följ mitt råd, googla inte på det. Prata hellre med någon som vet hur det är eller med en nära vän som bara kan svara.
I skolan brukar jag och en av mina allra bästa kompisar prata om allt möjligt. Hon vet om min ångest och även ifall det inte är så lätt så tror jag att hon förstår. Hon är en av de vänner jag skulle kunna ringa mitt i natten ifall det skulle behövas. Jag skulle aldrig vilja förlora henne som vän.
En annan av mina vänner brukar oavsett vad, underhålla mig via sms eller Facebook när jag får något av mina anfall. Hon vet inte hur stort anfallet är, det enda hon vet är att jag behöver tänka på annat.
Har man en ångest, är orolig för något eller bara behöver prata så är det fantastiskt att ha en vän att prata med. Har man ingen, så brukar föräldrar gärna ge en kram eller två och kanske ett litet råd eller så.
Vissa dagar undrar jag hur jag kunnat klara av tidigare anfall. Jag har aldrig försökt skada mig själv eller ta livet av mig under mina anfall. Men det har hänt att man stått vid en vägg och funderat. "Vad skulle hända ifall jag kastade mig ut?" Jag antar att det är en vanlig tanke. Precis som när man står vid en backe med en kompis och tänker. "Vad skulle hända ifall jag putade ut kompisen?" Man gör det aldrig, men tanken kommer. Som en reflex. Jag skulle aldrig vilja skada någon, men det har ju hänt att man hållit hårt om ett smycke så kanterna svider in i handen eller pressat nageln i mot huden. Inte för att försöka skada sig själv, utan för att känna sig levande.
Men det var ett tag sedan nu. Nu har jag andra sätt, som att alltid hålla fingrarna sysselsatta, eller att bli väldigt fokucerad på en penna när läraren börjar prata om det. Det finns många sätt. Men snälla, välj inte att skada er själva. Det är bara onödigt.
Jag vet inte varför jag tycker det känns skönt att skriva ut de känslor jag har. Ni vet inte vem jag är, men mina känslor och tankar är riktiga. En dag, kommer jag att visa vem jag är. Men än så länge, kommer jag förbli bara ord och bilder på annat.
Om ni vill, får ni gärna lämna en kommentar om era tankar om vad jag skriver, eller bara ett litet meddelande. :)
Eller skicka en bild på just era tankar med fyrkanter i kommentarsfältet :)
Kramisar från mig
WIWI
Babbel,
Nalle Puh,
Tips typ,
Vänner,
1 kommentarer
Hanna Karlsson
19 May 2015 21:57
Jobbigt med ångestattacker så där.
Kommentera